Den nyliberala politik som socialdemokraterna spelar med i drivs på från alla håll. Sovjetunionen och Berlinmuren rasar ( äntligen ) och även om stora delar av vänstern tagit avstånd från de s.k. socialistiska diktaturerna sedan länge så identifieras allt klasstänkande och kritik mot kapitalismen som stöd för förtryck. Men barnet är på väg att slängas ut med badvattnet och jag vill skrika STOPP innan rivningen av det existerande svenska välfärdssamhället blivit oåterkallelig. Så länge har vi levt med ett visst mått av jämlikhet och social trygghet i ett samhälle som antagligen är bland de anständigaste på jorden att vi kanske inte längre förstår vad det innebär att sakna allt detta. Vi är inte på vår vakt. Massmedia är inte heller längre intresserade av att skildra klassklyftorna. Och inom socialdemokratin tassar man på tå inför Göran Perssons okritiska inställning till utvecklingen. Den övriga vänstern ligger i malpåse. Det är som om själva ordet ’klass’ har blivit tabu. Men jag vill skildra de hotfulla förskjutningar som faktiskt sker och börjar söka en filmisk form och karaktärer för att göra det möjligt. Av erfarenhet vet jag att film inte lämpar sig för att skildra maktförskjutningar och bakomliggande ekonomiska förlopp i ett samhälle. Det är alldeles för abstrakt. Jag måste hitta människorna som på olika sätt belyser detta i sina liv. Inom den etablerade arbetarklassen som har jobben kvar märks förändringarna heller ännu inte så mycket. Jag måste spana efter stormsvalorna; de som är på väg att knuffas ut ur systemets famn eller förgäves kämpar för att komma ombord i den alltmer överlastade båten. Jag söker bland invandrarna och arbetarklassens unga och möter hundratals människor innan jag tillslut bestämmer mig för Latinamerikanska Zully och hennes barn, för Jonas, hans flickvän Tove och hennes mamma. Trots att Jonas inte gör någon hemlighet av sina nazistiska sympatier får jag en nästan fysisk chock när jag kommer hem till honom första gången. En hel vägg i hans lilla etta utanför Stockholm täcks av en hakkorsflagga. I den lilla lägenheten går det inte att fly undan flaggan och det är inte heller meningen. Men när Jonas inte talar om invandrarna och nazismen låter han som en miljöpartist och i hans familjealbum finns fotografier av föräldrar som står på ett torg och håller i röda fanor. Samtidigt väljer jag chilenska Juan till att vara filmens självutnämnda ’journalist’ med uppdrag att ta reda på vad som händer i det svenska samhället. Som liten pojke kom han till Sverige. Han passade inte in och nu är han en ung man som håller på att ta sig ur ungdomsbrottsligheten. Hans uppdrag blir att lära känna mina utvalda huvudpersoner och berätta om sig själv och sina upplevelser i filmen. Det kommer inte att bli okomplicerat att låta dom mötas; men det är så det ser ut i det Svenska samhällets utkanter. Ska man förstå det så måste krafterna blottläggas.