- Kan du köra bilen, frågar han.

- Varför frågar du det, undrar jag.

- Jo, jag skulle egentligen ut och leta efter ett hus, men jag har inget körkort.

Det passar utmärkt. En bilfärd på tu man hand i Västerbottens inland är som skapt för att man ska lära känna varandra. David var en av musikerna i det legendariska punkbandet Refused. D.v.s. han var inte legendarisk för mig eftersom jag är för gammal för att ha hängt runt punkscenen. Jag upptäckte David genom en tidningsartikel som berättade om en ung man med mycket långt skägg som efter en kraschlandning med sitt punkband på nittiotalet gjort en märklig skiva. Den byggde på hans egen morfars tragiska öde som ruinerad och lungsjuk småbrukare i Västerbottens inland. Texterna till denna skiva var delvis citat från författarinnan Sara Lidman. Som råkar vara en av mina absoluta svenska favoritförfattare. Hon och Harry Martinsson förenar allt en författare kan ha; ett språk som spränger sig fram mellan underjordens mörker och himlens berusning, som både är politiskt och i förbund med livets mysterier. Och jag lyssnade till Davids morfarsskiva och det var bitvis genialt. Jag måste träffa denna man. Så där åker vi.

Vi har redan hunnit prata en hel del när vi kommer till den första lilla byn. Byns namnskylt vid grusvägen i skogen är en ren uppenbarelse. TILLFLYKTEN. Det är bara en bekräftelse på det jag redan insett ; att jag vill göra en film om David och detta Västerbotten. Som ju inte bara är hans och Saras. Det är också den geniala fotografen Sune Jonssons landskap. I det landskapet har jag vandrat sedan jag var ganska ung. Redan när jag var vikarierande fotograf på ortstidningen i Örnsköldsvik vid femtons års ålder så var Sune min idol och ledstjärna. Ingen kunde fotografera människors vardag med en sådan närvaro och ömsinthet som Sune. Dessutom är historien om Västerbottens kolonisering och småböndernas öde under industrialismens framväxt i grund och botten alla folks historia. Mitt Peru finns också här och mitt Västerbotten finns också i Peru. Människans gemensamma öde. Sara dog år 2004 men jag undrar om inte det faktum att hon var död när vi gjorde filmen också gjorde det lättare att få liv i henne i en film. Vi behövde ju för det första inte fråga henne om lov och vi kunde inte göra nya intervjuer eller scener där hon skulle ställa allt till rätta. Så vi grävde i arkiven och började trixa i redigeringen.

När vi var nästan färdiga skickade jag en kopia till Saras systerdotter Ulla Danielsson. Jag fick ett underbart svar där hon sa att precis så var Sara. Att se filmen hade varit som att träffa henne på nytt. Jag tror också att det var människorna i det Västerbottniska landskapet och Sune Jonssons ömsinta öga som gjorde att Ulla kände igen sin moster Sara. Och jag är övertygad om att man skulle känna igen Sara i Peru, särskilt om man förstod vad hon sa på sin alldeles egna och näst intill oöversättliga västerbottniska.