Jag var med på bussarna som i februari 2003 tog oss över Anderna till Brasilien på en dryg vecka. Det var ett äventyr för oss alla. Vi reste genom ett storslaget landskap och när vi var i Santa Cruz i Bolivia bröt den fredliga revolution ut som skulle föra Evo Morales till makten några år senare. Vi blev fast några dar men lyckades tillslut krångla oss vidare till Brasilien. Nu är det mitten av 2000 talets första decennium. Trots att Compadre haft premiär i både Sverige och Peru så upplever jag inte att filmarbetet med familjen är slut.

Kommunikationen mellan våra två världar har numera en helt annan karaktär. Nati och Daniel har varit i Sverige i samband med premiären .Familjen har fått telefon och de vuxna barnen är flitiga användare av internet. Numera finns det internet kaféer överallt i vartenda slumområde och Judith som började skriva långa berättelser om sitt liv på en begagnad dator under inspelningen av Compadre har praktiskt taget blivit familjens bloggare. Hon verkar inte ha berättat färdigt om sitt krångliga liv. Krångligt blir också hennes lillebror Danys liv. Han blir pappa tillsammans med sjutton år gamla Azucena och varken han eller hon har något jobb eller färdig utbildning. Barnet håller sedan nästan på att dö i samband med förlossningen.

Ovanpå prövningarna säger den familj där Nati är hembiträde upp henne från hennes heltidsarbete och tvingar henne att gå ned på deltid. Hon förlorar lön och hon förlorar sin socialförsäkring med sjukpenning och pensionsmöjligheter. Det är som bland USA:s ’working poor’ fastän det i Peru drabbar en mycket större del av befolkningen. Det är Nati som alltid försörjt familjen och nu börjar hon som många andra Peruanerna fundera på att lämna landet för att arbeta någon annan stans. Till USA är det omöjligt att ta sig legalt och illegalt vågar hon inte. Hon ska snart fylla femtio och bara att ta steget att ge sig iväg från sitt land för att arbeta utomlands är ett gigantiskt beslut. Men hon vill bort. För att försörja sin familj men också för att få komma bort från de ständiga problemen. Det känns nästan oundvikligt att börja diskutera en fortsättning på filmarbetet i det här läget. Det som drabbar Daniels och Natis familj drabbar miljoner familjer runt om i världen. Vårat mångåriga förtroende och samarbete skulle det göra möjligt att skildra migrantarbetarnas verklighet inifrån, bortom alla klyschor. Det är heller ingen skräckbild av illegala invandrare som kommer i små livsfarliga båtar till Europa från Afrika. Det handlar om en alldeles vanlig migrant som kommer till Europa för att jobba legalt i något av alla de serviceyrken där invandrarna blir allt mer oundgängliga. Natis familj är fattig, men tillhör inte längre de allra fattigaste i sitt land. De har ett hyfsat hus med vatten ( fast avloppet är ännu inte ordnat efter alla år), telefon, kylskåp , gasspis och teve. Barnen har åtminstone gått ut grundskolan och storasyskonen Judith och Nati säger att sladdbarnet Nata är född med en guldsked i handen. Men det är inte heller de allra fattigaste som åker till Europa för att arbeta. De skulle aldrig ha en chans att få ihop pengar till biljetten och ordna ett legalt jobbkontrakt via kontakter. Eller för den delen ta sig illegalt in i Spanien på andra sidan Atlanten. Nati lämnar Peru i slutet av April 2006 och vi är där med filmkameran vid avskedet.

***

Det är februari 2010 och Familia har premiär på Göteborg International Film Festival. Sedan 2006 har Nati varit hemma i Peru en gång under knappt tre månader. Sedan reste hon tillbaka till Spanien för att fortsätta arbeta. Hon gjorde det trots att hon visste vilket pris hon och familjen skulle få betala. Men hon har insett att Europa inte har någon framtid att erbjuda hennes familj. Hon reser ändå tillbaka för att skrapa ihop de pengar familjen behöver för att istället förena sig med äldsta dottern Sandra i Brasilien. När Nati har presenterat FAMILIA för publiken i Göteborg reser hon till Spanien igen för två korta veckors slutligt. Efter nästan fyra år ska hon sedan återförenas med sin familj på andra sidan Atlanten.