Under de första tio åren efter filmskolan rör jag mig i mitt arbete mellan mina två verkligheter; den svenska och den latinamerikanska. Jag känner allt tydligare en dubbel hemvist. Den svenska är självklar eftersom jag är född och uppvuxen här, den latinamerikanska skapades på sjuttiotalet när jag som ung bodde och arbetade i Latinamerika under en längre tid. Det var en på alla sätt omvälvande tid och den satte djupa spår i mig. Framförallt i Peru mötte jag människor som av många olika anledningar aldrig skulle lämna mitt inre ifred.

När nittiotalet börjar har jag hunnit bilda familj, skilja mig och skapa en ny familj. Kanske bidrar det till att jag bestämmer mig för att återvända till Peru och ta kontakt med den familj som jag 1974 träffade på en sophög i Perus huvudstad Lima. Under min tid i Peru blev de mina vänner och det slutade med att jag blev gudfar åt deras förstfödda dotter Sandra. Jag reste hem till Sverige från Latinamerika 1975 och upprätthöll en sporadisk brevkontakt med familjen genom alla åren. Men jag återvände inte. Jag tror att jag var rädd för att konfronteras med deras fattigdom och att kanske upptäcka att vår vänskap inte längre var så personlig som jag hade föreställt mig. Och kanske inte önskvärd från någotdera hållet. Men nu är tiden inne. När jag får besked från filminstitutet att jag fått pengar till att påbörja filmarbetet drabbas jag av ångest. Jag har bestämt mig för att själv vara med i filmen eftersom jag vill berätta om konflikten mellan mina två världar. Min föreställning är att den konflikten inte bara har drabbat mig. Alltså borde filmen kunna ha ett värde bortom den inre personliga uppgörelsen. Och nu när pengarna finns på kontot är det för sent att ångra sig. För att försäkra mig om att jag inte ska smita undan konflikterna som oundvikligen väntar har jag bett min vän, latinamerikakorrespondenten Lars Palmgren ( som också deltog i EXIL ) att vara medarbetare och hålla ett strängt öga på mig.

Han och fotografen Peter Östlund får fria händer att göra vad de vill för att hindra mig från att undvika problem. För naturligtvis blir det problem när vi på detta mycket personliga plan blottlägger klyftan mellan fattiga och rika. Och jag kan inte gömma mig undan kameran, särskilt inte eftersom filmen bygger på att jag inte gör det. När vi kommer hem till Sverige efter en lång inspelning är jag alldeles slut. Jag står inte ens ut med att titta på råmaterialet som kommit från det amerikanska laboratoriet i stora aluminiumburkar. Det tar två månader innan jag ens vågar öppna burkarna för att börja det mödosamma arbetet med att synkronisera ljudet till 120 tio-minuters 16 mm filmrullar.

***

När någon idag ifrågasätter varför jag ofta sysslar med ämnen som ligger långt borta från min egen medelklasstillvaro i Sverige så blir jag förbannad. Det är som om de försöker beröva mig en del av mina djupaste upplevelser och känslor. Och som om man inte förstår att djupa känslor inte bara är positiva upplevelser, men ändå minst lika viktiga. Lika litet som man verkar förstå att en film inte nödvändigtvis behöver eller skall vara en behaglig upplevelse. Men eftersom filmkonsten i allt större utsträckning är underkastad marknadens krav på lättsmält andlig föda så blir man lätt missuppfattad när man inte serverar lyckliga slut och sympatiska karaktärer ( i det här fallet jag själv ). Den Andra Stranden blev en film som fick ett omskakande mottagande. Somliga höjde den till skyarna för att den vågade ta upp en brännande fråga på ett kontroversiellt sätt, andra avskydde filmen och mig personligen. Den utsågs bl.a. till Sveriges representant i den Europeiska TV festivalen Prix Italia och var nära att vinna priset. En av jurymedlemmarna sade dock att den inte kunde komma ifråga ens över hans döda kropp. Vi fick ett hedersomnämnande ( som man vanligen aldrig delar ut ) som plåster på såren. Argumenten mot filmen var bl.a. att det var fel att jag själv som filmmakare var med i filmen och det var fel att jag betalade mina huvudpersoner och ännu mer fel att jag gjorde det inför rullande kamera. Filmer där filmmakaren blottlägger sig själv på olika sätt har sedan dess blivit en egen genre. Men att de flesta filmare på ett eller annat sätt alltid betalar sina medverkande ( särskilt om de är fattiga) är något många fortfarande inte vill kännas vid. För mig personligen och för mitt gudbarns familj öppnade arbetet med filmen en vänskap som fortfarande tillhör det viktigaste i mitt liv. Det blev också början på en trilogi som avslutades med filmen Familia år 2010. Vilket inte betyder att vår vänskap tog slut.