1995 visades filmen för Limapubliken på en festival. Hela familjen utom Sandra var med på visningen och Daniel höll hov med publiken och pressen efter visningen. Festivalen fortsatte efter min avresa och snart fick jag ett brev från Daniel. Han berättade att han själv hade tagit sig till de två återstående visningarna och fortsatt sköta relationerna till publiken. Han beskrev i detalj alla frågorna och svaren han givit. Men åren går och det är inte lätt att upprätthålla kontakten med Daniel, Nati och deras barn. De har ingen telefon och posten tar lång tid på sig. Internetexplosionen, som ska förändra kommunikationen mellan våra världar totalt befinner sig ännu på några års avstånd. Dessutom är det bara Daniel som skriver och när jag ögnar igenom alla breven jag fått under årens lopp så är det svårt att skilja ett år från ett annat.

Men år 2001 åker en kollega till Peru för att filma i djungeln och han har med sig en satellittelefon. Jag ber honom att söka upp familjen och ringa upp mig så att jag får prata med dom. Det är sex år sedan jag sist hade någon direkt kontakt och jag undrar mycket över vad som egentligen hänt under åren som gått. Daniels brev ger inte mycket besked. Efter några veckor, när jag börjat tro att min kollega glömt bort besöket hos familjen så ringer telefonen plötsligt mitt i natten. Jag förstår att det måste vara signaler från satelliten som letat sig fram till vårt sovrum.

Det blir ett mycket känsloladdat samtal via den exklusiva telefonlinjen. I slutet av samtalet får jag prata med Judith, min guddotters lillasyster som nu har hunnit bli 24 år. Jag minns henne som en ordlös och mycket blyg iakttagerska som aldrig avslöjade någonting av sitt inre eller vad hon tyckte om vår närvaro. Nu flödar orden ur henne och jag blir helt förstummad. Hon är så ivrig och känslosam att innehållet i hennes monolog blir litet osammanhängande. Men det är utomordentligt tydligt att hon har alldeles för mycket att berätta för att en simpel satellit ska klara av att förmedla det. När min kollega kommer tillbaka från Peru har han med sig ett långt brev som Judith i all hast skrivit efter telefonsamtalet. Den närmsta tiden kan jag inte släppa tanken på allt hon berättar om sig själv, sin syster och sin familj. Det är barnets perspektiv på den familj jag närmade mig i Den Andra Stranden, det jag ofta undrade över när vi arbetade med den filmen. Hur hade den uppväxten påverkat min guddotter och hennes syskon? Sandra hade förklarat en del men jag anade hela tiden att Judiths tystnad under inspelningen dolde så mycket mer. Oundvikligen väcks nu tanken att återvända och fortsätta berättelsen.

Jag bär också på en frustration över min egen oförmåga att uttrycka vad jag egentligen kände under tiden vi arbetade med den första filmen. Tillslut skriver jag ett långt brev till familjen och Judith och förklarar att jag skulle vilja göra en ny film. Den här gången mer ur barnens perspektiv. Så börjar en ny resa till Peru och till det som skall bli den andra filmen om familjen Barrientos. Naturligtvis blir det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Daniel stjäl återigen till sig huvudrollen men jag lyckas ändå förmedla mer av varför detta land och denna familj blivit en del av mitt liv. Compadre blir en mycket mer allmänt accepterad framgång än Den Andra Stranden när den har premiär 2004. Kanske har tiden hunnit mogna för självutlämnande regissörer och närgångna skildringar av människors konfliktfyllda liv. Filmen får lysande recensioner, vinner fem internationella priser och visas på ett femtiotal festivaler runt om i världen. Även den Peruanska pressen skriver mycket om filmen när den har premiär i hemlandet. Genom min samproducent Stefan Kaspar och Grupo Chaski får den också en alldeles speciell distribution bland den majoritet av Peruaner som inte har för vana att besöka de få ( och alltför dyra ) biografer som finns i landet.

***

En av de allra roligaste reaktionerna kommer från Aftonbladets recensent Jan Olov Andersson. Han avskydde den första filmen och jag glömmer aldrig rubriken på hans recension den gången. ’Lämna kameran hemma nästa gång, Wiström’, skrev han i fetstil. Nu är han mycket begeistrad och det mest intressanta är att han erkänner att han nog missbedömde den första filmen. Han skriver att han mognat, kanske för att han nu har en egen familj. Aldrig tidigare har jag läst en recensent som vågar erkänna att han mognat och ändrat åsikt.