Jag har alltid tyckt att något av det bästa med det svenska samhället är den jämlika relationen mellan könen. Förutom kärlek är också djup vänskap möjlig med det andra könet. Efter att ha levt i Latinamerika under en längre tid på sjuttiotalet har jag lärt mig att detta inte är någon självklarhet. Men det är något som skaver med den moderna synen på kvinnan och viljan att sudda ut alla de olikheter som finns mellan könen. Misstänkt ofta känns det som om det handlar om att kvinnorna ska bli som männen. Jag tror inte att det vore så hälsosamt för oss människor. Motsatsen vore antagligen bättre, men det är inte åt det hållet samhället strävar. Därför bestämmer jag mig för att undersöka den kvinnliga identiteten i en film som blir en hybrid mellan en spelfilm och en dokumentär. Eller egentligen borde jag säga att den helt enkelt är en spelfilm, eftersom aktörerna inte bär sina egna namn och agerar i situationer jag försatt dom i. Det handlar om en ung kvinnlig fotograf som bland annat slits mellan sin yrkesroll och ett möjligt, men avvisat moderskap. Hennes yrke för henne också till ett krig som pågår i Centralamerika och hon möter en erfaren manlig reporter som ställer besvärliga frågor. Kritikerna är snälla med filmen och Maaret Koskinen skriver i DN att det är en:

“…ovanligt helgjuten film i en genre där ytterst få – en Ken Loach, en Johan Cassavetes , en Peter Watkins – lyckats.”

***

Recensenterna lovordade filmen och jag känner mig inte riktigt förtjänt av det när jag idag ser den igen. Även om jag med hjälp av min dokumentära erfarenhet och mina vänner och kollegor Maud Nycander och Peter Torbiörnsson lyckades ge viss trovärdighet åt berättelsen så saknar filmen den dramatiska tätheten hos en bra spelfilm. Samtidigt saknar den också intensiteten i ett dokumentärt skeende där huvudpersonerna inte kan gömma sig bakom en vetskap om att det trots allt inte är deras egen identitet som står på spel. Men det var bra att prova gränserna och att lära sig förstå skillnaderna mellan de två genrerna som befruktar och beblandar sig allt mer med varandra. Efter ytterligare några ensamma brottningar med spelfilmsmanus förstod jag också snart vad jag borde och ville syssla med.