Jag letar återigen efter huvudpersoner att bära min berättelse. Efter mycket efterforskningar hittar jag tillslut den perfekta personen. En mycket sympatisk f.d. bankdirektör som bl.a. jobbat på Londons valutabörs dyker upp i ett reportage i pockettidningen R. Han berättar om hur han var med om kreditkarusellen på 80-talet.När kraschen kom och banken han arbetade på gjorde jättelika kreditförluster blev han åtalad för trolöshet mot huvudman med frikändes tillslut i hovrätten. Han hade ju bara gjort vad bankledningen uppmuntrat honom till; lånat ut pengar utan säkerheter.

Jag söker upp honom i Umeå och han kan sannerligen berätta om hur det gick till på bankerna på den tiden. Dessutom har han spännande berättelser från finanskvarteren i London och jobbar numera som konsult i Ryssland. Det kan inte bli bättre. Jag sätter igång och reser till London, Moskva och Murmansk(!) och umgås med människor som hanterar dollarmiljarder som lunchpengar. De är vänner med Margret Thatcher, före detta KGB agenter och de har varit med på British Petroleums jetplan som reste genom hela Ryssland på jakt efter oljan som Gorbatjov gjorde tillgänglig. Ett ovant men synnerligen intressant sällskap. Jag gör upp vidlyftiga planer och ser SANNINGEN lyfta ur dimmorna. Men dagen innan jag och fotografen Staffan Lindqvist skall sätta oss på planet till London tillsammans med vår huvudperson för en första filmning på ett mäklarkontor får jag ett telefonsamtal från en person jag sökt en längre tid. Det är en gammal arbetskamrat till min huvudperson. Jag förklarar vad jag arbetar med. När jag slutat presentera mig uppstår en något för lång tystnad. Sedan säger rösten i andra ändan alldeles lugnt: – Du vet väl att han är mytoman? Vad skall jag göra annat än att ställa några kontrollfrågor och inse att alla korten faller på plats. Men tyvärr inte mina kort. Jag har redan gjort av med rätt ansenliga summor på alla mina resor där jag hade ätit många representativa luncher med herrar och damer som inte gärna berättar om sin verksamhet över en hamburgare på Mac Donalds. Och det är pengar jag fått från tillitsfulla chefer på SVT. Licensbetalarnas pengar. Det är bara att avbeställa flyget och påbörja den långa raden av pinsamma telefonsamtal. Min enda tröst är att jag trots allt inte fallit i samma fälla som ett kaffeprogram i SVT och Pockettidningen R. De hade båda utan misstankar svalt hans berättelse. Bättre nu än senare kan vi dock alla konstatera om projektets kraschlandning. Men pengarna jag gjort av med? En dokumentärfilmare måste visserligen vara beredd på tvära kast och improvisationer. Men detta? Vänner och kollegor föreslår att jag istället ska göra en film om mytomanen. Men efter det oundvikliga och bistra samtal jag haft med honom om min upptäckt förstår jag att ett sådant försök bara skulle leda till en meningslös mänsklig tragedi.

Så vad kan jag göra för att SVT och tittarna trots allt skall få en dokumentärfilm som är värd deras pengar? Den får inte kosta mycket eftersom jag redan gjort av med en hel del. Jag letar bland projekt som av olika anledningar inte blivit av. Där finns ett om en grupp svenska ungdomar som skall renovera ett barnhem i Ryssland. Jag pratar med min kollega Brita Landoff som egentligen tog över den filmen från mig och redan fått nej en gång från SVT. Jag ringer ytterligare ett antal samtal och får klart för mig att ungdomarna ännu inte åkt. Tillslut lyckas jag övertala SVT att låta mig göra filmen de tidigare inte trott på för de pengar jag har kvar i det havererade projektet. Brita är hygglig och låter mig ’ta tillbaka’ projektet. Så iväg igen till Moskva men inte till kaviaren, utan till ett barnhem.

***

Trots allt blev det tillslut en film. Inte den storslagna om kapitalismen och dess kriser eller den sorgliga om en mytoman som blir avslöjad. Istället blev det en anspråkslös film om ett gäng svenska ungdomar som renoverar ett ryskt barnhem. Jag bodde med ungdomarna på barnhemmet och blev en del av experimentet. Arbetet var väldigt intensivt och att jag tyckte om det raka och enkla dokumenterandet. Jag hade aldrig varit i Ryssland men kände mig hemma. Det liknade på många sätt Latinamerika med en något bistrare mentalitet. När denna enkla och snabbt hopkomna film var färdig visades den på alla de nordiska TV kanalerna och fick en större publik än de flesta av mina andra betydligt mer krävande filmer. Licensbetalarna kanske ville kolla om dom fått valuta för pengarna.