Det är inte bara 50-talet, bilarna, musiken, farbror Kalle, Batman, Jack Kerouc och Dylan. Eller motsatsen; rasismen, Vietnamkriget , arrogansen och självtillräcklighetens dumhet. Nej , det är en hatkärlek med djupare rötter. Amerikas Förenta Stater – U.S.A. – har varit viktiga för oss ändå sedan vår egen fattigdom, politiska konservatism och religiösa intolerans fick över en miljon svenskar att utvandra till det förlovade landet under 1800-talet.

Idag kanske många inte ens kan skilja ut det goda från det onda. Men mina varningsklockor börjar ringa när man nu, i slutet av 90-talet börjar tala om att den amerikanska arbetsmarknadspolitiken kanske borde kopieras för att få ned den envist höga svenska arbetslösheten. Bort med kollektivavtalen och anpassa lönerna till marknaden! Väck med anställningstryggheten som skapar en propp för de unga på arbetsmarknaden! Jag lyssnar på radion och hör en debatt mellan den gamle bittra f.d. socialdemokratiska ekonomen Assar Lindbeck och LO:s avtalssekreterare Hasse Karlsson som pratar om hur det skulle bli i Sverige om man införde samma arbetsrätt i Sverige som den man sedan länge har i USA. Lindbeck som blivit nyliberal talar om den heliga tillväxten och pekar på USA:s ekonomins expansion och låga arbetslöshetssiffror. Hasse Karlsson svarar med 45 miljoner utan sjukförsäkring och ett låglöneträsk där folk inte kan försörja sig på ett heltidsjobb utan måste ha flera. Men det är torra siffror och politisk retorik. Hur ska någon förstå utan att ha sett de utslagna som ockuperar igenbommade hus i en gång blomstrande arbetarkvarter och polisbilar som kryssar likt främmande trupper genom övergivna industriområden. Men är man professor som gästföreläser (Lindbeck) eller bara en vanlig turist på besök i USA är det knappast där man rör sig. Och jag fruktar för vad den svenska godtrogenheten och den djupt rotade identifikationen med USA kan ställa till med här hemma.

Så jag bestämmer mig för att försöka dokumentera det man i USA kallar för ”the working poor”, dvs de som har arbete man är fattiga ändå. Jag lyckas efter en besvärlig övertygelsekampanj få SVT att gå med på projektet och snart är jag på drift runt den amerikanska kontinenten för att hitta mina huvudpersoner. Det visar sig vara lättare i USA än det var med Vredens Barn i Sverige. Efter en och en halv månads letande har jag hittat Tim i North Carolina, Alice och hennes barn i Philadelphias innerstadsghetto och en rad andra karaktärer som ska hjälpa till att skildra det Amerika jag inte vill se kopierat i mitt land. Tillslut lyckas jag också övertala Bill Clintons f.d. arbetsmarknadsminister Robert Reich och den internationellt kända Harvardekonomen Richard Friedman att ställa upp för intervjuer. Någon måste förklara för filmens publik att de människor vi möter i filmen inte är några undantag som jag hittat efter en dammsugning av Amerika med radikalvänsterfilter. Utan det är den amerikanska mardrömmen för tiotals miljoner helt vanliga människor.

***

När jag skriver detta är det 2010 och filmen har tyvärr inte blivit mindre aktuell. Nedmonteringen av den amerikanska arbetarklassen pågår för fullt trots att kanske t.o.m. vi som inte tror oss ha några illusioner klamrar oss fast vid drömmen om Obama. Amerika, Amerika… gjordes under en högkonjunktur när det ännu inte var allmängods att tala om att USA var ett imperium på fallrepet. Jag tänker med bävan på vad som kan ha hänt med filmens huvudpersoner. Alice, vars son redan i tolvårsåldern börjat frilansa som utkik för knarklangarna i Philadelphia. Tim och Mickey och deras nyfödda pojke i det lilla hyrda huset i Charlotte. Har han jobb, lever dom tillsammans? Ett land med så tunna trådar mellan människornas ensamheter att det behöver sin invanda snabba framåtrörelse för att den tunna isen inte skall brista. Vad skall hända med detta land när rörelsen stannar upp? Jag tänker på en av mina amerikanska favoritförfattare; Cormac MacCharty och hans senaste fruktansvärda romaner ”The Road” och ”No country for old men”. Jag tycker inte längre om att läsa hans ord och jag tycker inte heller om de berömda filmer man gjort på de böckerna. Hans böcker var inte mindre blodiga förr, men det känns nu som om landet han skildrar har nått vägs ände. För allas vår skull hoppas jag att jag har fel och att det bara är en gammals mans projektion av sin egen undergång vi ser.